Varför är jag då okapabel till att känna sorg? Jag är en lipsill, men det kommer av fel anledningar och vid fel tillfällen. Det är ju inte så farligt att tejprullen är slut , men det gör mig ledsen att jag glömde köpa mer tejp. Att min paketsnöresstrimlare var kass spelar väl heller ingen roll eftersom den bara kostade 25:-, men det gör mig ledsen att det inte blir några små smala krulliga snörkavalkader på julklapparna i år.

Däremot är jag konstant orolig! Magen är upp och ner, fjärilar i hela kroppen och stress stress stress som sitter i huvudet och jag känner mig jagad och påhoppad och inträngd i ett hörn. Jag tycker att lägenheten ser ut som skit (fast egentligen är det inte så farligt) och det spelar ingen roll hur mycket jag plockar undan, diskar eller slänger sopor för det finns alltid mer. Jag har inte gjort annat än städat nu i 2 veckor, känns det som.

I verkligheten är det ju inte så, det vet vi ju alla.

Min hjärna felkopplar, istället för att vara ledsen är jag orolig.

… .. .

Jag önskar jag kunde jättegråta, snörvla och skrika och få ont i huvudet och sen ha det ur mitt system. Jag får dåligt samvete för att det inte går. Att det sedan inte är läge att lipa på jobbet kl. 11 en söndagkväll när jag står ensam, det förstår ju vem som helst. Så jag motar bort tankarna lite längre bak i huvudet och låtsas som att inget hänt.

Jag vill inte ens skriva detta inlägget längre, jag vill hellre göra något annat meningslöst.

Mormor dog för 2 veckor sedan. Begravningen var för 1 vecka sedan och nu idag – kan inte sova, bara oro och äta äta äta och en massa kaffe och så kör vi! Jobbar hela helgen, men vill egentligen inte gå utanför dörren. Jag vill vara hemma och städa.

Vi har alldeles för mycket saker och en hylla har redan släppt halvt från väggen. Min paranoia över att hyllorna ska rase ner allihopa gör att jag för tillfället har placerat mig i en av fåtöljerna. Tänk om allting verkligen rasar? Då måste vi köpa bokhyllor och det har vi nog inte riktigt råd med. Inte plats heller för den delen.

… .. .

Har knappt kommit halvvägs med alla saker och jag kan säga redan nu att vi måste köpa en större lägenhet. Det är ju inte klokt vad mycket vi har, och jag tycker ändå att jag har rensat ut så mycket jag bara har kunnat. Mycket kommer att åka upp på vinden, och om jag skall vara ärlig så känner jag lite att då kan jag lika gärna försöka sälja alternativt skänka bort skiten. Det känns inte så skönt att få upp alla saker ändå, utan snarare lite jobbigt och veta att jag har så mycket saker. Kanske borde göra mig fri från allt jag verkligen inte känner att jag behöver, och sen leva lite mer spartanskt.

Eller så får vi köpa en ny lägenhet.

Jag och Malin bokade bord på La Couronne och en helkväll, för djävulen vad vi skulle käka musslor. Vi skulle äta musslor tills vi dog! Vi räknade ju dock inte med (åtminstone inte jag) att det var en flaska av husets vita som knäckte oss. Och åt gjorde vi så det stod härliga till. Ett tappert försök till att försöka jämna ut smygfyllan som kröp på redan vid fördrinken, och jag kände att jag gestikulerade lite mer än vanligt. En massa spännande handrörelser ville ge sig till känna och tillslut tröttnade jag på mig själv och stoppade händerna mellan benen, inknycklade mellan vaderna i min skräddarställning på restaurangstol.

Det är vida känt att jag absolut inte kan sitta normalt. Jag ska ju helst väggmonteras tror jag, det har ju blivit fel redan från början när jag föddes.

Vi började lite smått med varsin förrätt; gratinerad löksoppa & chevrétoast. Till det en kir royal. Huvudrätt varsin stoor portion musslor med pommes och aioli och, den berömda flaskan husets vita. Sen smaskade vi på lite dessertostar, drack vårt vin och fnittrade, tittade i Malins fina yearbook från hennes år som utbyttesstudent och beställde sedan in varsin chokladmousse, dubbel espresso och en calvados.

Sen gick vi till Café Rasoir och skulle dricka drinkar. De stängde visst baren tidigt, men vi stötte på en kille som ibland varit inne på jobbet och tagit en öl eller två och var snäll nog att ge oss varsin drink/ett glas vin innan vi gick vidare. Sen gick vi till Bishops och drack öl och rökig whisky och lagrad rom. Och det var även där jag spillde Green Flash IPA rakt ner i mitt knä i en serie vilda gestikulationer. Vi åt även lite chips. Och ölkorvar. Sen stoppade jag återigen ner händerna i mitt nu blöta knä och skämdes lite granna. En liten smula.

Jag minns inte ens att jag rörde vid glaset. Malin har försökt övertyga mig om att jag inte gjorde det, att det liksom kanske skapades en kraftig vind som blåste ned det, men jag vetefasen. Min tröja luktar humle, och det luktar ju gott! Annars när man får öl äver sig brukar man ju lukta gammalt bryggeri eller gammalt fylle eller som hörnan där man pantar burkar på ica.

Efter Bishops gick vi till Casinot. Jag fick hämta ut mitt casinokort och vi drack en mineralvatten med lime och citron och en cider. Jag åt en räkmacka. Bara för att det är så man gör när man går på casinot. Det var en fruktansvärt onödig räkmacka och det enda som jag verkligen ångrar från igårkväll.

Om jag är min egen alkoholmätare så måste jag säga att hela kvällen upplevdes i ett salongsberusa tillstånd. Vi rökte även cigariller, vi fick för oss att det var himla viktigt. Det är ju gott.

Malmös uteliv är ju rent ut sagt pinsamt. Det finns ju inte en människa på gatorna om kvällarna, bortsett från några små turistgrupper som irrat sig ut eller folk som rastar sina hundar en sista gång innan läggdags. Ska det verkligen vara så att det ska ett KB till för att folk ska vara utomhus och föra oväsen? En måndagkväll – kom igen!

Alla borde tänka mer som mig och Malin, för vi hade askul!

Men jag ångrar verkligen den där räkmackan. Räkmackan är min enda bakfylleångest.

Jag kan verkligen inte släppa dethär med räkmackan, det kommer att uppta hela min dag.

… .. .

Annars hade jag mest tänkt köpa en kaffe och måla cykeln. Jag har druckit vatten i 3 timmar snart för att bättra på min vätskebrist, så en liten latte i solen kan ju vara nice. Om bara spänningshuvudvärken ville släppa.

Det har gått sinnessjukt mycket pengar i denna flytten, och efterdyningarna är inte nådiga. Nu i en veckas tid har vi inte gjort ett piss, allt har verkligen bara stannat av. Men innan hyllorna är uppe kan vi inte riktigt fortsätta packa upp, eftersom de ersätter bokhyllans funktion, och sådan har vi inte. Vi har uppskattningsvis runt 36 kartonger kvar att packa upp, vilket är helt sinnessjukt.

Fattig är rätt ord just nu, men samtidigt är det ärnå en tröst att veta att när vi kommit iordning med alla små och stora grejer, kan vi börja spara en massa! En investering för framtiden – så är det med alla skaer vi har köpt in och då är det inte ens mycket egentligen. Men det är svårt när pengarna sinar, för inte räknade vi med kostnader för mat, transport  inte bara under själva flyttdagen utan även fram och tillbaka till soptippen med skit. Kompensationer till flytthjälpen i form av folköl och pizza är väl kanske inte den största utgiften, men likväl finns den där.

Pratade med M. på jobbet som också höll på att flytta och renovera, och hon var måttligt road över att hennes lön var slut knappt en vecka efter att hon fått den. Turligt nog fanns det lite sparpengar att ta av så att hon kunde överleva. Just då delade jag inte riktigt hennas känslor, men ju mer tiden går desto mer känner jag samma ekonomiska stress.

Det är ju dock en relativt kortvarig ekonomisk påfrestning, vi är inte barskrapade eftersom både jag och pear har pengar på sparkontot med det är en ständig huvudvärk att känna att man går back och det rinner lite mellan fingrarna. Samtidigt vet jag ju att när allt är iordning kommer jag sätta ett köpstopp – något som ändå faller sig ganska naturligt eftersom varenda liten sak på önskelistan redan finns i hemmet – inte kommer att kännas så betungande. Tvärt emot kommer det kännas mäktigt att med kall hand avvisa alla småsaker och göra det till en liten sport att spara ihop en massa små guldkorn.

… .. .

Igår var vi omkring och kollade på diskmaskiner. Vi tog en liten avstickare till pølsemannen och hornbach och kollade in lite spadar, krattor, lukjärn och andra praktiska saker till en odlingslott. Vi kom fram till att det är inte så jättedyrt i längden, men i början kan det kosta lite extra att skaffa alla saker. Ett vindskydd är ju det absolut dyraste, och självklart ett par schyssta utemöbler men det är ju saker som inte är det allra viktigaste just nu. Fröer, redskap, vattenkannor och lite gödsel kanske medför en avgift på runt 1000-lappen – och då kan jag odla min lilla gräsmatta, sätta allehanda kryddor, grönsaker och små frukter som jordgubbar.

Jag är peppad. Dricker alldeles för mycket kaffe och tänker på min odlingslott och väntar tålmodigt på att tanten på kommunen som bekräftar mitt val tar sitt beslut och tilldelar mig en lott. Man kan ju inte bara spontanodla vart som helst, utan man hyr ju en jordplätt precis som man hyr en lägenhet. Det kostar ju inte så mycket, typ. 50 spänn i månaden vilket man verkligen kan stå ut med.

Jag ska sätta en kompost, det är viktigt. Läste nyss på nätet att den ska ha lufthål, så jag kan nog snickra ihop en själv.

Det känns så jävla ball..

Juni månad har hittils varit en liten besvikelse, men en fin inledning och sen bara en massa dramatik på jobbet som får mig att tänka att jag inte pallar längre. Igårkväll blev jag stämd av en man som jag nekade alkohol. En man som dessutom är jurist och delägare i en advokatfirma. My blev asprovocerad och jag har nog aldrig sett henne bete sig så ghetto och jag försökte behålla lugnet för att sen släppa ut all min frustration i disken över en cigg.

Allt detta tjafsande hit och dit. Fuck off – på mitt jobb är det jag som är nykter och går jävligt mycket på mig magkänsla. Det är inte lätt att vara en mänsklig alkoholmätare, hellre inte servera än servera. När människor dessutom reagerar med att bli pissförbannade och kalla mig diverse väl valda ord, då har jag gjort en korrekt bedömning. Människor som inte kan hantera alkohol och kontrollera sitt humör ska ut. Fan i mig att de sitter i min bar och skränar som några jävla missfoster.

Stäm mig – snälla.

… .. .

Hela helgen har varit en prövning av dess like. Jag orkar knappt prata om det längre men jag känner ett enormt behov av att kräka ur mig allt. Det blir jobbigt. Försök gå tillbaka till jobbet med ny energi när du har blivit pissad på 4 dagar i sträck.

I lördags skickade jag ut en kille som talade illa till servisen, kalla mig en massa namn och skulle lägga kuken i munnen på stammisarna. Jag visade honom dörren och bad honom att aldrig mer sätta sin fot innanför våra dörrar igen. Gjorde han det skulle jag personligen skicka ut honom med huvudet före. Agression, irritation och adrenalinkickar – upp och ner – sockerfall och huvudvärk och grov värtskebrist. Stress. Semester. Underbemanning.

I söndags hade vi jobbiga kunder. Drama och mer drama.

Jag blir så trött. Min rygg värker.

Om ca. 5 veckor har jag och pojkvän semester, och då drar vi till Luleå. Det ska bli så förbannat skönt för ingen kan nå mig, jag ska fan lägga telefonen hemma. Det ska bara vara jag, och mina raggsockar för det blir tydligen kallt där uppe om kvällarna.

Jag har aldrig varit ovanför Uppsala ens.

… .. .

Första juni flyttade jag och pear tillbaka till ettan, och vi har hållt på att renovera och fixa. Vi är fortfarande inte helt uppackade, och lever lite som i en stor kartong. Jag har inga kittens kvar längre vilken känns tungt, men de har fått bra hem där jag kan hälsa på dem vilket ändå lättar. Jag har fått en fet skatteåterbäring på 13000 och över lag har jag nog aldrig haft en så stabil ekonomi. Och snart är jag innehavare till en kolonilott på valdemarsros odlingsområde här i malmö.

Kolonilott, eller odlingslott som det egentligen heter – är mitt nya påfund. Det känns trevligt att ha något att syssla med, odla lite egna grönsaker av det enklare slaget och en plats att koppla av på. Det försra jag ska göra är att anlägga en liten gräsmatta och ordna ett vindskydd, så blir det ett trevligt häng fram tills att man får ordning på någon fort av odling.

Jag har visserligen ingen aning om hur man sköter en köksträdgård, men jag märker väl så småningom hur det går till. Jag har ju faktiskt lyckats odla upp mina egna kryddor i köksfönstret och övervintrat en pelargon som snart skall blomma – så kanske kan jag odla sallad, potatis och lök utan att ta mig vatten över huvudet.

Där stod jag i min gula tröja och mina trasiga tights och undrar varför mitt hår fortfarande inte är utkammat, och varför tobbe pratar hela tiden. Varför är min telefon avstängd? Och varför är posten cp? Sånt funderar jag på.. ofta. Det kan göra mig lite ledsen att det alltid är något litet som inte funkar. Det kan räcka med att kylskåpslampan är sönder, och så blir man störd.

Jag känner egentligen inte för att skriva. Och varför gör jag det när jag hade tänkt ut något bra från början som sedan bara blev en massa klagomål och kvidande om att inget är bra nog för att jag inte ska bli störd i mitt dagliga liv..?

Det har tagit mig två veckor att sortera garderoben och nu är det bokhyllans tur. Idag kommer jag lämna efter mig en röra av dess like, för snart ska jag gå och simma och sen ska jag på lunch hos Matilda och sen ska jag väl jobba. Och imorgon ska jag simma och jobba och sova, och samma hela helgen. På måndag åker vi till Göteborg med jobbet, och jag har funderat sen jag fick biljetterna i december vad jag ska ha på mig.

Mina kläder passar inte, jag är en såndär tjocksäl som bara har en päls.

Jag saknar Angelina-Ballerina och våra bekymmerslösa nakenbad på Gotland. Det är svårt att hitta något som håller hjärnan upptagen på annat. Varför skulle jag inte kunna vara glad bara för att jag är lite tjock? Varför kan man inte känna sig fin när man är tjock?

Varför är inte tjockis som tjockis var förr i tiden?

Jag tänker protestera nu och tycka att jag är fin ändå. Jag ska ju snart färga håret och beställa hem nya linser.

Lussekatterna var goda. Pepparkaksgubbarna såg ut som enorma fetton eftersom degen innehöll förmycket bikarbonat.. Och all grädden till knäcken hade försvunnit ner i morgonkaffet. Detta eviga jävla morgonkaffe som pågår i flera timmar och ger mig huvudvärk och mer trötthet. Sömnlöshet. Hej, zombie.

Jag vill inte svara i telefonen när den ringer. Jag vet inte om det är för att ringsignalen är tråkig, eller om jag bara inte vill bli påmind om världen utanför. Jag tänker sluta min medicinering för den kliar något så förbannat och har gjort i ett halvår, men det blir bara värre. Dessutom har den gjort mig fet. Jag har expanderat i enorma proportioner.

… .. .

Idag kliar det i hela ansiktet. Jävla jobbigt. Måste ta mig ut och hitta en julklapp till Per, men jag vet fan inte vad han vill ha..

Kanske borde jag köpa en valp. Alla blir glada när de ser en valp.

Kanske borde jag försöka väcka mig själv genom att släppa in kylan i lägenheten eller springa barfota på innergården i snön.

Men jag gör hellre småsakerna. Bädda med nya lakan, hänger upp en julstjärna, flyttar skit från ett rum till ett annat, placerar ut lampor och plockar fram boken jag hade tänt läsa och lägga den på nattduksbordet.

Alla möbler är omaka och det ser i ärlighetens namn inte så snyggt ut. Och jag vägrar ompromissa bort min fjäderboa, den ska hänga där den hänger nu. Punkt.

… .. .

Idag sa jag och Matilda äka lunch och sen fika, här hemma. Det ska bli mysigt. Hon skull ta med sig lussebullar och jag har köpt glögg och ska snart ställa tomatsoppan på spisen, och lyssnapå clutch hela dagen lång. Är ledig ikväll. Spelar sims, duschar kanske och slänger lite smutstvätt i tvättkorgen.

Jag går bara med minus, och ligger efter med en räkning och denna månaden kommer pengarna precis att räcka till att betala för mig, men inte så mycket mer. Ingen mat, inga julklappar, ingen terapi eller nya arbetsskor. Eller nya arbetskläder. Jag har jobbar i tre månader snart och ser ingen förändring på min situation, jag har för lite timmar och förmånga räkningar, så jag måste skaffa mig ett extrajobb.

Ett jobb vid sidan av jobbet, men jag vet fan inte om jag orkar. Jag lever redan tillräckligt lite.

Det är svårt. Och jag är ledsen. Jag har tappat sugen innan ens pengarna börjat rulla in, och de senaste två veckorna har jag varit askass på jobbet vilket inte förbättrar min situation. Jag har lite erfarenhet från arbetslivet överlag vilket är ett stort hinder, och jag sitter med en utbildning på 4 år som jag inte ens är klar med och inte har någon som helst jävla nytta av. Jag har skaffat mig en fet studieskuld som snart måsta tillbaka, och allt jag undrar är VARFÖR?

Vad i helvete ger livet mig?

Ja, jag har tak över huvudet, men mycket tack vare att jag har en pojkvän som täcker upp när jag tar slut. Självförsörjande är liksom ett ord som inte existerar, och jag har inte tid med mig själv.

… .. .

Idag ville jag sova länge, men jag vaknade vid sju. Klockan halv 10 satte de igång att renovera lägenheter i huset, och det låter värre än en slagverksorkester i vardagsrummet. Så jag gick till banken, skramlade sen ihop pengar till en kaffe och gick tillbaka till gamla lägenheten för att hämta datorn, och nu sitter jag här. Meningen är att jag skall städa toaletten, men jag vill inte. Städandet tar aldrig slut, och jag har lagt av. Den nya lägenheten ser ut som fan, och den måste också städas. Jag sade att jag skulle göra det, jag sade att det fixar jag.

Men jag fixar inget alls. Jag sitter på dass och skiter ur mig tarmarna och försöker bestämma mig för vad jag skall göra först, och om jag känner för att duscha eller tvätta ansiktet eller ens klä på mig.

Jag har noll kapital. Jag måste gå ur hyresgästföreningen eftersom de snor 80:- av mig på autogiro varje månad, och jag måste gå med i facket och det kostar gud vet vad. Jag behöver nya linser och underkläder. Jág blev fet soom i ett jävla trollslag, så mina kläder passar inte. Jag måste köpa ny kattsand. Jag har avslutat min terapi, för jag har inte råd. ALLT jag kan tänkas komma på som jag kan skära ner på skär jag ner på, men sen tar det liksom stopp. Jag kan inte skära ner på mig själv, jag kan inte trycka på en knapp och stänga av mina kroppsfunktioner så att jag slipper fylla på med näring så att jag orkar.

Orka överhuvudtaget. Orka ingenting.

… .. .

När jag var 14 sade pappa till mig att jag skulle bli industriarbetare. ””Du tjänar pengar då”" sade han.

Och fan om han inte hade rätt?

Lätta saker som går ner som tetrisar i lådorna är tråkiga, och jag tänker att jag hellre hade packat något annat. Men när jag slänger ner lite saker på måfå känns det inte seriöst. Jag tänker att det viktigaste är ändå att skiten kommer ner i lådor så att den enkelt kan flyttas.

Efter att ha känt mig jättepeppad över flytten ser jag nu fram emot när den är slut. Jag känner mig inte pigg över huvudtaget längre, så jag antar att jag har en liten november-down. Det är många saker som skall fixas, och jag behöver pengar. Jag väntar spänt på att det skal bli den 27:e så att jag kan få min första lön och se hur jag kommer att klara mig framöver, om det blir mer pengar än CSN eller inte.. Men det hoppas jag.

Nånstans tänker jag att jag bara kommer att få typ 8000 i lön, vilket är ganska lite. Det kommer jag verkligen inte att klara mig på. Eller jo, men det knappt. Att jobba och tjäna pisslite pengar är inget jag ser fram emot. Så jag förbereder mig på det värsta; nämligen att jag kommer att fortsätta att vara skitfattig.

… .. .

Idag flyttar jag och katterna. Sen är det per som flyttar alla saker på kvällarna då jag jobbar, och på dagarna städar jag den nya lägenheten. Den var jätteskitig.. verkligen jätteskitig. Det blir som en extra flyttstädning. Varenda kran droppar och elementen funkar nog inte riktigt.. de blir inte varma iallafall. Eller jo, det i tobbes rum är varmt.

Usch, jag vill bara duscha och få på mig rena kläder, och borsta tänderna. Mina kläder är nerpackade och jag tappade tandborsten i toastolen. Så jag kan liksom lika gärna skita i det tills innan jag går till jobbet. Och jag är trött på att äta snabbmat.. det blir äckligt efter ett tag. Jag är trött på DETHÄR! Jag vill ha ett rent och helt hem med mat i kylskåpet och pengar på kontot, så vad är det som är så svårt? Vad är det som tar sådan tid?